Författare: ninnagudmundsson

Inspelning i XTC Studio

Från vänster: Anna-Carin Löfstedt viola, Sven-Erik Johansson kontrabas, Johan Kyllmar cello, Sofia Wänström och Andreas Forsman fiol

Musikproducent Ulf Wahlberg på XTC Production

 
Den första studiodagen, stråkmusiker, en producent. Jag har arrat tre av mina sånger för stråkensemble och piano. En dag i vänskap, professionalitet, humor, värme.
Fantastiska musiska yrkesmänniskor! Svärta och ljus i sångerna som fick ett levande avtryck. Och där blev det visst det där svänget, där flög fågeln i texten inte bara förbi utan drillade mot skyn. Spontana drillar smittade av sig och slog ut i refrängen, och fick oss att le – snyggt, och roligt!
Det var första dagen.

Att genomföra sina idéer alstrar nånting – en särskild kraft. Den bara ökar för varje steg man tar! Och ibland snubblar man till och faller kanske raklång, pinsamt. Men det enda som är synd är att inte våga falla pladask. Och missa kraften!

När jag medverkar i kyrkan en söndag vid gudstjänsten, med mina sånger och kanske med min fiol också, får jag vara en del i ett särskilt lyssnande. Vi lyssnar på varandra och oss själva. Ord, toner och tystnad. Det som är inskrivet ska ske och sägas. Och det som är unikt för just detta ögonblick, med alla oss som är där.

Kyrkoårets ord för de olika söndagarna ger temat för dagen, och jag försöker förstärka och ingå i flödet med valet av musik och text. Ofta har jag träffat kyrkomusikern och kanske även prästen några dagar innan. Det är fint att samverka och få ingå i en förutbestämd ram, en ritual, som ändå ger mycket frihet och utrymme att låta musiken flyga fritt i kyrkorummet.
Ett rum dit människor går för att vara med sitt inre. Det känns alltid som ett stort förtroende att få sjunga och spela på gudstjänst.

En gång jag minns speciellt var jag särskilt berörd av det jag sjöng. Kyrkan var stor,
de som satt närmast satt bara ett par meter ifrån mig, och dem längst bort kunde jag inte urskilja ansiktet på. Närheten och avståndet samtidigt gjorde att jag fick ta sats för att våga nå ut till alla med mitt uttryck. Det var självupplevda ord, och tårarna var inte långt borta, samtidigt helt under kontroll. Redan efter första frasen såg jag en man på första raden mjukna i ansiktet och hastigt böja sig ner. Efter gudstjänsten kom en kvinna fram med tårade ögon och tackade. När man vågar vara där, nära strimman inuti där sorg och glädje strömmar så nära varann. Då kan våra inre mötas, beröra varandra.

I vår ska jag medverka på gudstjänst, med mina egna sånger och med fiolen.
I Huddinge kyrka söndag 24 februari kl 10, i Centrumkyrkan i Tumba söndag 31 mars kl 11, och i Viksjö kyrka i Järfälla, söndag 26 maj kl 11.
Det ser jag fram emot.

… i mellandagarna. Då fanns äntligen utrymmet att gå in i det intensiva arbetet och nöjet att göra en film. En resumé på 5 1/2 min av en föreställning, en konsertberättelse som heter ”Drömmar som ljus på min väg”.

En konsert om modet att följa sina drömmar. Lyssna till pirret, porlet från själen. Och våga tro att längtan visar mig nånting som är sant för mig. Och när jag tar de steg jag vill – då gör jag världen lite mer levande och fri.
Är det inte så? När vi vågar följa vår längtan ökar porlet från den bäcken, den strömmen i världen.
Vi har spelat ”Drömmar som ljus på min väg” ett par gånger, jag, Hans och Sven-Erik. I Trosa stads kyrka, och i Centrumkyrkan i Farsta. Och jag har spelat den ensam i Aktivitetshuset Tuben i Farsta.

Och nu är den på väg ut i världen, tar sitt nästa steg. Snart, genom min film.

Och du kan se filmen redan nu  – ett klick bort, ”Drömmar som ljus på min väg”.